Essensen

inte?

Ibland är två gånger två inte fyra utan fem
/Dostojevskij

Logik i all ära.
Men ibland är det inte den uppenbara logiken och förståelse som är det väsentliga.
Det är vägen dit.
Innan blixten från klar himmel kommer in och lyser upp.
Och ibland kanske man inte ens är i så stort behov av den?

En gång för några år sedan läste jag en skrift som fascinerade mig.
Tyvärr kan jag inte återge den, men den handlade om aningens källa.

Aningens källa
När jag tänker på de orden så drar jag paralleller med kultur.
Med sådant som frammanar fantasin.
Sådant som inte i sig själv talar om för oss hur vi ska tänka.
Som ger oss svängrum i tänket..

Påbörjade tankar och inre bilder som far runt inne i oss som funderingar, tankar och drömmar.

Aningens källa
är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet,
gång på gång och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar
vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande.
Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”
/Juloratoriet

Ibland gör man en djupdykning för att försöka hitta sammanhanget.
De pusselbitar man saknar för att kunna få en helhet och för att
enklare kunna visualisera och förstå.

Det som finns där som små tankekorn - aningar.


En del saker behöver vara logiska.
Men andra mår nog som allra bäst av att vara vid aningens källa ett tag.
Lite dolda. Lite ologiska.
För att kunna få oss att använda fantasin, vår kreativa sida och intuition.

De behöver få sparka av sig skorna och få springa barfota.
Få leka lite inuti oss, innan vi kommer till klarhet med saker.


Och någonstans så känner jag nu lite som i texten i Juloratoriet:

"Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”

För ur en svamlig samling med tankar, har jag nu tänkt så att jag
anar något .


Aningens källa kan mycket väl varaall den inomboende fantasi, kreativitet,drömmar och underbara tankekorn
som bor inom oss.

Att skönja något som man själv kan forma.
Från tankekorn till "slutprodukt"

Och slutprodukten blir precis vad vi gör den till.
Som vanligt.


Tror jag.



Och så tror jag att : mer fantasi och lek åt folket.
För att göra det svartvita lite mer färglatt.

Kram

.. tänkare så är man.

Jag är.
Ibland.
Andra gånger tänker jag inte alls.

Och ibland är jag bara en "görare" utan att tänka först.
Vissa gånger har jag ju tur i alla fall.
När jag tänker och gör..
:P
(och det händer faktiskt att jag gör båda i rätt ordning också ;))

Men jag upplever ofta saker(som alla andra, såklart) , antingen själv eller genom
en betraktares ögon och då händer det väldigt lätt att jag tar
det med mig och så snurrar tankarna iväg.

Blir det rätt eller fel?
Förmodligen båda.

Men jag gillar att tänka och reflektera.
Och att lära mig hela tiden.

Sista tiden har jag funderat en del på varför vi ibland
liksom kan stagnera i ett visst läge.

Läste något som en Mexikansk man sagt och som
arbetar med personlig utveckling.
(som jag har glömt namnet på)

Han sa:

Det finns alltid ett läge i våra liv som bär ansvaret till att vi slutar utvecklas.
Ett trauma, ett stort nederlag, en olycklig kärlek, ja även en seger som vi hade ganska så svårt för att förstå, kan göra oss rädda och o-kapabla att utvecklas och gå vidare.

Och när man tänker på det så har han väldigt rätt.
Jag känner absolut igen det i en del.
Det kan vara åtskilliga sporter som man har provat under åren, men
som när man märker att andra är bättre, tröttnar på.
Stämmer i alla fall ganska så bra in på mig.

Eller något annat som man verkligen ömmat för,haft en passion för och velat,
men var rädd för omgivningens respons och reaktion - för det har ju hänt..

Förutom rädslan finns "fredskänslan"
Varför kämpa för något när det är lugnt?
Och lugnt vill vi ju ha det. Ofta.
Vi känner oss dessutom vuxna i det, för det är väl såhär man ska känna sig då?

Som en söndagseftermiddag ungefär.

Begär inte så mycket av oss alls.

Vi blundar för de ambitioner som kanske
ändå skulle ses lite naiva,
men som kanske ändå skulle ge personlig eller professionell framgång.

Vi kan bli förvånade när någon i samma ålder säger att han eller hon ännu har det där.
Men egentligen vet vi att det var vi själva som gav upp fajten för våra egna.

När vi gör det och hittar den där "söndagsfriden" hamnar vi i ett lugn.
Ett tag.

Men de där tankarna finns där inom oss och slår rot och påverkar mer än vi tror.
Det är lätt att bli omedvetet bitter.
Både på de runt omkring och på oss själva.

Det vi ville undvika genom att undvika att kämpa för vad vi egentligen ville,
blir ändå lätt följden - besvikelse och inombords frustration.


Om man vill något riktigt mycket,
så ska man nog inte välja "inget" och bara ge upp för att man vill ha "söndagsfrid".

I Ett speciellt ögonblick i våra liv "når vi gränsen".
Det känns som att det inte finns fler ändringar tillgängliga.
Som om vi inte växer mer i det vi gör.
Vi tror att vi har nått vårat eget idealiska läge och
att det är kanske lika bra att lämna det så också.

Men egentligen kan vi nog alltid gå längre.
Egentligen kan vi alltid utvecklas. Och det helt utan krav och bara genom att känna och uppleva.

Ja, det där: "lev mer, riskera mer"

Och av erfarenhet så VET vi ju allihopa att det rätt som det är
händer.
Det där "då:et".
Vändningen eller då det bara lossnar.

I det stora, såväl som i det lilla.

Ja, som att lösa korsord ungefär.
Det tar totalstopp.
Man blir lite frustrerad och slutar, men när man sedan
kommer tillbaka till ordpusslet, så väller svaren över pappret och pennan glöder.

Just nu sitter jag och skriver.
Jag har under en tid känt mig totalt blockerad i det flödet.
Nu funderade jag inte en sekund på att sluta för det, för det är
i princip lika viktigt för mig som att andas.

Men det var så väldigt tydligt när "flowet" kom tillbaka.
Det var när jag slappnade av.

"Kampen" ligger många gånger i att slappna av i det som är.
Tror jag.

Inte att stagnera och resignera.

Därför att allting runt omkring oss ändå förändras och om vi inte
gungar med, kommer vi i otakt.

Och vill vi bara stå och vara halvt missnöjda eller vill vi göra vad vi mår bra av?

KRAM

..när jag hade läst om medeltidens Venedig.




Jag gillar historia.

Ja, jag gillar historier i största allmänhet och speciellt när man känner sig
sådär glad, inspirerad eller full med ny input efter.

Och jag älskar när det är så väl beskrivet att man nästan känner doften
av omgivningen och platsen det handlar om.
(inte övertydligt, för fantasin måste få sitt också)
Och när man får tydliga inre bilder på hur det var och såg ut.


Nu kanske just medeltiden knappast är något man vill känna lukten av.
I och för sig..

Men det där yrket.
I Venedig.
På medeltiden.

Det som kallades för Codega..
(och jag reserverar mig för stavfel i ordet)

Var man en sådan, så visade man vägen
och lyste upp framför människor när de gick längs med de mörka
gatorna om kvällarna.
Man skänkte trygghet och beskydd.
Och ljus.

Kanske också tröst, för en del.

Knappast så speciellt glamoröst
och förmodligen var människorna som jobbade med just det,
tillhörande samhällets bottenskikt.

Vilket är sorgligt och tragiskt på samma gång.
Att det ens ska finnas sådant, men det är ett helt annat bloggeri..

Och hur jag kom att dra parallellen till dagens ljusbärare.

För att de finns.
De finns lite här och var runt omkring oss.

Och jag menar inte el-verken.
Jag menar de som lyser upp vår vardag.
Som skänker det där lilla extra som man behöver.
Just då.
Omtanke.
Goa ord.
Stöd.
Tid.
Ljus och värme.
Kärlek

Att lysa upp tillvaron för varandra.
Det måste ju vara en av de finaste saker vi kan göra.

Vi har nog alla en eller flera runt omkring oss som skulle kunna vara
vår egen Dagens/gårdagens/ "alltidets" Codega.

Och förhoppningsvis är vi det i vår tur till människor runt omkring oss.
På olika sätt kanske.
Men ändå någon som lyser upp någon annans tillvaro.

Jag tycker att det känns fint att tänka på.

Som professorn jag läste om en annan gång.

En dag, efter en lektion,fick han frågan:
-Professorn, vad är meningen med livet?

De flesta eleverna hade förberett sig för att gå,
men professorn höll upp sin hand och bad dem vänta en liten stund.
Han tittade en lång stund på eleven som hade ställt frågan och sedan sa han:
-Jag ska svara på din fråga.

Och så tog han upp sin plånbok ur fickan och ur den halade han upp en liten spegel.
Han tittade på den och log och så berättade han följande historia:

-När jag var en liten pojke, under kriget, var vi mycket fattiga och levde
i en by långt ute på landet.
En dag fann jag delarna från en sönderslagen spegel på vägen.
Det var en tysk motorcykel som hade kraschat där.

Jag försökte hitta alla delarna för att kunna laga spegeln men det var omöjligt.
Jag behöll den största biten.
Det var den här.
Genom att skrapa den mot en sten lyckades jag göra den rund.

Jag började leka med den och blev fascinerad av hur jag kunde reflektera ljus
ända in till de mörka platser där solen aldrig sken, djupa hål, sprickor och mörka skrymslen.
Det blev en lek att låta ljuset nå in till de mest svårtillgängliga ställen som jag kunde hitta.

Jag behöll den lilla spegeln under hela min uppväxt och tog fram den då och då
för att återuppta lekens utmaningar.

När jag blev vuxen började jag förstå att detta inte bara var ett barns lek,
utan att det också var en metafor för vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag förstod att jag inte var ljuset eller källan till det.
Men jag har min egen erfarenhet och förståelse och på många platser
kan det bara lysa om jag reflekterar ljuset.

Jag är ett fragment av en spegel.
Dess ursprungliga form känner jag inte till, men ändå kan jag, med det jag har,
reflektera ljus till de mörkaste platserna på jorden.
In till de mörka vrårna i människors hjärtan och kanske förändra något
hos dem till det bättre.
Kanske ser andra vad jag gör och följer mitt exempel.

Det är det som är meningen med mitt liv.

Daniel Powter – Best Of Me

Kram

Ibland har det känts som att jag har blivit träffad av Tomas Tranströmer.
Mitt i prick.

Första gången över huvud taget som jag läste hans ord:

Jag gick genom tysta rum efter att min mamma hade vandrat över till andra sidan.
Hon fanns där ännu på något sätt och allt såg ut som om hon verkligen ännu levde där.
Trots att jag visste motsatsen och hade tagit farväl av henne just på lasarettet,
Då när solen sken in genom fönstret och jag tyckte att solen kunde ge fan i att skina när jag var så smärtsamt medveten om det hål som just hade skapats i mig och i livet.
Trots att jag var glad för att hon slapp frysa i  över trettio graders sommarvärme längre.
Och vara i en dimma av smärtstillande.
Men det var smärtsamt tyst. I alla hennes rum i lägenheten.


Då. En tidning på köksbordet.
Och dessa ord:

"Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv.
genom en skog av tomma rustningar"

Jag hittade kärleksbrev mellan mina föräldrar. Flera lådor av dem.
Med skälvande händer öppnade jag lock och darrade och höll andan innan jag läste.
Men läste, det gjorde jag. Jag läste allt.

Lärde känna mina föräldrar på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort annars.
Som man förmodligen inte tänker på speciellt mycket som barn.
Och det gav mig ytterligare en dimension av förståelse och kärlek.
Det var längtan. Vemod.
Det var stor kärlek och vackra vibrerande ord  med mening.

Till slut satt jag i en hög av kärleksbrev och log, grät, skrattade om vartannat.
Och jag bestämde mig då för att inte nöja mig med lagom.
Aldrig någonsin att stagnation i livet skulle vara ett alternativ.
Aldrig mer.

Och jag läste en anteckning som hade min mammas skrivstil.
Dikten "ansikte mot ansikte" beskrev  min känsla om hur "själen skavde mot landskapet såsom en båt skaver mot bryggan", då och då.

I den saknad som just då var så påtaglig.


Jag tjuvmjölkade också Kosmos.
Precis som i Eldklotter.
Och överlevde.

I och för sig ganska singel.
Och på ett överlevnadsvis. För att allt ändå går vidare.

En tid efter återupptäckte jag det där magiska i vardagen.
Och jag började bli intresserad av personlig utveckling.

Och precis som i romanska bågar, blev jag medveten om valv efter valv.
I mig själv.
I de jag hade nära.
Och hur sant det är att vi aldrig är färdiga.
Och jag skämdes inte längre för att vara människa.
Utan kom hem till mig själv.

Första gången jag läste dikten "C-dur",
satt jag på ett café i min stad och såg ut på stressade människor i ett kallt snöblask.
Det var då jag tänkte på hur olika man ser sin omgivning.
Hur olika man uppfattar allt, beroende på i vilket sinnestillstånd man själv är.

"Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar."

Och när ännu en väldigt viktig del av mitt liv var på väg att hända.
När jag hade gått en annan väg än den kanske förväntade.
Gjort en tvär-vändning.

Och gjort något som jag verkligen ville och kände otrolig passion för.
Och när jag satt där och väntade på att få kritik på det som jag nyss hade "fött".
Och som var något som var så mycket jag, fast det inte var det.
Att jag nästan var generad över att låta någon annan ta del av det som farit runt, levt och mognat i mig  innan det skrevs ner..

Och som gjorde det svårt att ens lämna ifrån mig det skrivna.
Då lyfter jag på huvudet och tittar rakt in i orden: Var stolt.
Som hängde på kylskåpsdörren. Fast som tillhörde en helhet.


Var stolt..


Ja, det finns så mycket mer och så många fler tillfällen.
Men det är inte undra på att han är min absoluta favoritpoet.

Han skrev sig in i mitt liv som han gjort i många andras.
Med enkla ord. Djupa innebörder. Igenkänningsfaktor.
Orden fanns där som små trösterika fjärilskramar när jag behövde dem.
I livets olika svängningar.

Med KÄNSLA.

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
-glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Underbart att ha en sådan kärlek som är  lyser upp det som är jobbigt.
Ja. För man kan välja att se det på olika sätt.
Antingen ser man sorgen. Det tunga.
Eller så ser man trösten. Och ljuset.

Och någon som smeker bort bekymmer.
Bara genom att finnas där.
Det borde vi alla ha.
Hur självständiga vi än känner att vi är.

Och kärlek kan vara kärleken både till vän eller en  livskamrat.


Jag tror att allt handlar om kärlek.
Och ibland  avsaknaden av den.
I vissa delar.

Och på tal om det..

Coolt.
(men väldigt hjärtligt)

Av hela mitt hjärta heter "Ab imo pectore" på Latin.
Och det är nog så det borde vara jämt i det man gör.

Ser faktiskt inte en enda anledning till varför man skulle ha annat
än hela hjärtat med i det man åtar sig.


Sedan tänkte jag låta er få stå ut med svar på frågor.
Lite trist kanske, men väldigt listigt!



1. Var du ett lugnt eller busigt barn?
Mja. Heter det inte glimten i ögat?
Istället för busigt menar jag;)

2. Vad föredrar du, sol -eller snösemester?
Sol. Nothing else, but sol.
Är lite dumt att åka till snön, när man varken gillar kyla eller
kan svänga mer än åt ett håll.
Eller åka längdskidor utan att snubbla.

3. Vad tror du att du gör om 5 år?
Jag tror att jag gör precis vad jag borde göra och det jag vill.

4. Hur ofta läser du böcker av egen vilja?
Ofta, mycket och intensivt.
Helt otvunget, liksom.

5. Vilken kändis hade du helst blivit sedd med?
Tror faktiskt att jag helst blir sedd med den jag just då
är med. Kändis eller inte.

6. Hur är du klädd just nu?
Jag är helt naken.
Men över det har jag jeans.
Och en tröja som just blivit dekorerad med lite hallon.
Tror att den hör hemma i tvättkorgen egentligen;)

7. Hade du någon favoritsyssla som barn?
Ja. Att skruva sönder saker och aldrig få ihop dem igen.
På något sätt är jag nog likadan nu,
fast jag nog kallar det för en blandning mellan
brist på logik och tummen mitt i handen.

8. Har du åkt ambulans?
Ja. Lite för många gånger.
En gång var jag utklädd till
punkare och hade fått en boll i skallen .
Jag sa en hel del saker som jag senare ångrade, trots att jag
ytterst tillfälligt var anarkist.

9. Vilken är din favoritalkoholdrink?
Öl? Whiskey? Gulliga paraplydrinkar?
Ja, tack:)

10. Vilket språk tycker du är det vackraste att lyssna på?
Italienska tror jag. Och Grekiska. Men kanske mest för att
jag gillar kulturen och historien och alfabetet.
Och aj lajk latin.

11. Har du varit på någon musikfestival någon gång?
Ja. Västervik(räknas det?)

12. Har du gjort något denna månad som du är stolt över?
Klart jag har!

13. Vad är det mest konstiga du har fått som present?
Ett paket nudlar, tror jag.

14. Är du trevlig mot telefonförsäljare?
Jag är nog "bestämt trevlig"

15. Vilken film såg du senast på bio?
Himlen är oskyldigt blå

16. Kan du nämna tre skånska ord?
Tradig, pantofflor och ..någe annat flådigt..kanske

17. När känner du dig som snyggast?
Oj...ja, när gör jag det?
Det får jag nog fråga mig själv någon gång.
Inte just nu i alla fall.

18. Har du någon extrainkomst utöver det du jobbar med/pluggar till?
Nja.

19. Vilket practical joke/hyss som du har gjort tyckte du blev mest lyckat?
Jag har så många att jag nog kan skriva ett helt inlägg om det någon gång.

20. Vilken låt lyssnade du på senast/just nu?
Låten nedanför

21.Hur många kuddar sover du med?
Alldeles för många.
Ibland får jag knappt plats själv.
Slänger ner ungefär alla ändå under natten i och för sig.
Men får jag välja, så: En.
Den gosigaste.

22. Ser du på kärleken som ett misstag?
Va?? Nä nu attans ryser jag. Är det inte just den som är meningen med allt?
I alla dess former?

23. Snarkar du?
Nä. Alla liknande rykten dementeras å det allra starkaste:)

24. Skriver du dagbok?
Ingen regelrätt, men en måbra-bok.
Där jag skriver ner sådant som lyfter mig och får mig att le.

25.Vad gör du om du får hicka?
Hickar.
Sedan springer jag tre varv runt huset medan jag balanserar ett ägg på en sked .
(fast egentligen, så dricker jag vatten)

26.Tror du på mirakel?
Jaaa.
Och dagen jag slutar tro på dem,vill jag inte vara med om.

27.Tror på liv på andra planeter?
Tror de på oss?

28.Vad sa du senast?
Hahaha. Fast egentligen sa jag inte så. Jag skrattade.

29. Vad har du för mobilringsignal?
Denna..(fjortis, jag vet)

30. Kan du gå ner i spagat?
En gång kunde jag. För att jag var vig. Kanske ännu. Men frågan är:
Borde man ens prova?;)

31. Sjunger du på toa?
Mm. När jag duschar sjunger jag nästan alltid en snutt av Your song.
Känns liksom inte riktigt "färdigduschat" annars.
Undrar om det är ett litet ticks jag har kanske..

Lionel Richie – Hello

Kram:)

Att se det där som är på Bottenvåningen, sa en kompis.
Hon menade det som finns allra längst inne i oss.

-Men är inte det kärnan, mer än längst ner på botten? frågade jag.

-Inte om man nästan bara hittar alla fel, mumlade hon då.

Och jo. DET har ju hänt..

Men det är ju ändå det innersta jaget.
Där vi på något sätt utgår ifrån.

Även om vi kan känna för att gömma saker nere i källaren ibland för
att det inte är lika trevligt som det trevliga.

Det som finns där hjälper oss också att lättare förstå det som fört oss hit.
Och vi gör ju alla fel.
Och rätt.
Om vartannat.

Och inga känslor bör väl gömmas och glömmas.
Vi behöver dem.

Vi behöver till och med rädsla.
Bara vi kan acceptera den, fejsa den och lära känna den.

Ibland behöver vi riskera för att vinna.
Faktiskt ganska så ofta.
Det kan kännas rädsligt.

När vi styr ut båten på okända vatten,
kan vi knorra över att vi inte har "skepparexamen"
Men vi behöver inte vara experter, pålästa, veta allt.
Faktum är att vi aldrig kan veta allt.
Och det är nog tur det.
För är vi inte alltid nybörjare på varje nytt ställe?
När vi styr från kaj har vi en resa framför oss som kan bli hur som.
Och vi kan välja mellan att gunga med eller att försöka styra i storm.
Och att följa med i den riktning som båten för oss.
Och åt det håll vi styrs.
För är det inte så?
Att ju mer vi slappnar av, desto mindre behöver vi kämpa?
Jag tror det.
Och jag tror också att "rättet" hamnar i bullseye bra mycket mer ofta då.

Läste historien om en fågel som brukade besöka en ung kvinna.
På tal om rädsla.

Hon beundrade fågeln så mycket att hon en dag bestämde att skaffa en bur så att hon alltid kunde höra fågeln sjunga och se dess "vackerhet"
Allt eftersom tiden gick , vande hon sig vid sitt sällskap och förlorade lite den underbara känslan som inföll varje gång som denna fria själ kom att hälsa på henne, utan att alls vara tvungen.
Fågeln i sin tur kunde inte sjunga i fångenskap och dog.
Då förstod den unga kvinnan att kärlek kräver frihet för att uttrycka all sin charm -
oavsett om frihet kan innebära en viss risk.

Vi har en tendens att bura in/hålla krampaktigt tag
(och många gånger mest pga rädsla)
i saker för att vi har rädslan att bli övergivna.
(som faktiskt är en av de två första grundläggande rädslorna vi föds med)

Och tron att:
"frihet inte har gränser eller ansvar"

Och därför blir det också gärna så att vi gärna gör samma med allt och de vi älskar.

Som om egoism var det enda sättet att hålla världen balanserad.
Men kärlek har ingen gräns, den vidgar våra horisonter.
Och den lyser upp de mörkare delarna inuti oss.

Och det vi har i källaren.
Eller längst inuti oss.
Det kan lysas upp av kärlek.

När vi med den söker inuti oss och finner svaren..

Kärlek till oss själva;
Då behöver vi inte längre bäva för vad vi hittar om vi omfamnar allt.

Det blir en förståelse och ett sammanhang.
Och vi behöver inte alls känna det som att vi är en fågel i en bur.
För ibland känner vi oss nästan så. Även i oss själva.
För att vi undertrycker så mycket.

Dessutom kommer vi förmodligen inte heller att känna behovet av
att göra så med någon annan vi älskar heller.





Så tänker jag på när man var liten.
Vad mycket mysterium det fanns då.
Tiden och livet förändrar allt till något förståeligt.
Det finns förklaringar på det allra mesta.
Inte ens himlavalvet är lika spännande nu som den var då.

Hela livet är fullt med sanningar och förklaringar,
men som faktiskt handlar mer om från vilken utgångspunkt man har
än att det ska vara samma för alla.

Jag behöver INTE ha en förklaring på allt.
Jag gillar att inte veta allt.
Men å andra sidan att ta reda på saker själv.
Det ger utrymme för fantasi.
Det får mig att vara konstruktiv och kreativ på ett sätt jag tycker om.

Men om man "första-gångar" sig själv då?
Se sig själv gå, känna , prata.
Se minsta känsla, reaktion,
agerande, som att prata med någon på gatan om vad som.
Som om man inte hade upplevt det tidigare.

Och se sig själv inifrån och ut.

Detta är JAG.
Inte den som är påverkad av omgivningens mönster och tycke.

Det Behöver man se ibland.
Som om det var första gången.
Eller i alla fall på nytt.
Igen och igen och igen.

Jag-delen.
Den ursprungliga.
Utan etiketter som både man själv och alla runt omkring har satt på en.

Möjligtvis lite trötta, men leende reflektioner
från en Jag.
Lady Gaga – Born This Way

Kram

"Ett möjligen tänkbart Scenario:
Vaknar av att en varm bris smeker sakta över kroppen.
Hör hur trädkronorna rör sig utanför fönstret i en stilla dans.
Jag ligger och njuter av värmen och fågelkvittret som hörs genom det halvöppna fönstret.
Känner lukten av den friska morgonluften och alla sommardofter.
Ögonen är ännu inte öppna.

Sträcker på mig och gäspar. Men blundar fortfarande.
Ler.
Det tunna påslakanet mot kroppen dansar också lite av vindpustar till och från.
Det känns knappast mot huden, men ändå gör det, det.
Två känslor i en, fast inte.

Från grannen doftar det kaffe.
Jag hör hur skeden nuddar muggkanten när hon rör i den.
En radio spelar i bakgrunden.
Mindfulness i vardagen. Eller ett stilla varande ihop med alla sinnen.
Jag är lugn. Vaken. Utvilad. Energifull. Förväntansfull.
Nu öppnar jag ögonen och börjar med resten av dagen.

Här kommer jag!

Vissa dagar känner man det direkt.
Och man känner in det med alla sinnen.

Det här blir en bra dag! Nu kanske det inte är jämt och ständigt som man vaknar på just det ovan beskrivna viset.
Men man kan för det vakna och vara på ett strålande humör och ha den där känslan.


Man känner sig full med energi och utvilad.
Kraften och energin är på topp.
Kanske pirrar det lite i magen och det kan kännas som förväntan i kroppen.
Man vet inte riktigt varför.
Det bara känns.
Och det känns bra.


Andra dagar kommer man knappt ur sängen.
Humöret är motsatsen och trots att det strålar av sol ute, känns det inte riktigt ok.
Man är bara trött. Lite melankolisk kanske till och med.

Ja olika dagar med samma förutsättningar kan te sig olika.
Kännas olika.

Och något som jag tror stenhårt på är att vi just där.
I den känslan; skapar olika förutsättningar för hur dagen ska bli.
Därför att vi sänder ut till omgivningen hur vi tänker, mår och känner.



En sak som vi har framför oss nu är våren.
I vissa delar av landet har den så smått börjat , medan andra delar får vänta ett tag.
Men på söndag är det sommartid på våra klockor igen.

Det vill jag skrika ett STORT hurra för!

Det betyder att vi går emot ljusare tider.
Ljus är bra och det behöver vi.
Vi har faktiskt kemiska ämnen i vår kropp som väcks till liv av ljus och sol.
Som ger oss glädjekänslor.

Ljuset behövs för att bryta bildningen av sömnhormonet melatonin, som gör oss trötta om natten, men som kan bildas i alltför stor mängd även under dagen.


När man är glad så ler man.

Men man kan också bli glad av att le!
Ja. För det har forskningen också visat.
Även  om vi nu redan vet det;)

Ett "falskt" leende KAN ge äkta lycka och automatiskt bli ett äkta leende.
När du är glad så ler du, men du kan även bli glad av att le!

Forskning visar att ett falskt leende kan ge äkta lycka och därmed automatiskt övergå till ett äkta leende.
Det är likadant som när någon annan ler emot dig.
Det är ganska svårt att inte le tillbaka då.

Och varför skulle man vilja det?
Leenden smittar!
Och DET är magiskt, tycker jag, vad lite som behövs för att få oss glada.
Att våra olika miner kan påverka humöret kallas för facial feedback-teorin

 Darwin skrev på 1800-talet att:

”en emotion förstärks om man fritt ger uttryck för dess yttre tecken”.

Decennier av forskning har bekräftat det.

Och just den kunskapen - att vi kan göra oss själva och andra glada ganska enkelt..
Det måste väl ändå vara världens enklaste lyckotips!?
Och kanske ett knep, de morgnar när vi inte känner oss så värst glada?


Le - med hela ansiktet:
Det sprider sig till hela kroppen.
Och de du möter!



Various Artists - John Mayer Tribute – Your Body Is A Wonderland

Kram!