Första etappen

Nu har vi alltså avslutat den första etappen av årets häckklippande, som precis som vanligt blev den 'lilla' runda (eg. ovala) häcken precis framför huset. 

 

Vi brukar börja med den, dels för att den är lagom stor att värma upp med (även om den nog är större än vad den verkar på fotona) och dels därför att den är relativt lättklippt och för att det ser så fint ut när den är klar, vilket ger mersmak att kasta sig över resten av häckarna.



Denna sektion var också den första, som vi planterade, när vi satte igång vårt trädgårdsbygge. 
När vi flyttade hit, fanns endast den höga häcken framför huset. Den anslöt till husets gavlar och sidorna var i grova drag 30 meter. Den var inte så hög och bred som nu men den var redan då imponerande. Men vi tyckte då, att det var mycket märkligt, att plantera i en häck inne trädgården. Den stod alltså inte i tomtgränsen på något ställe. För oss var häckar något man hade som ytterväggar till sin trädgård.  Det betydde, att de höga väggarna bildade ett rum på nästan 1000 kvadratmeter. Innanför häcken fanns ingenting och det kändes, som om man befann sig på ett stort ödsligt grönt torg. De höga häckarna skar av resten av trädgården. Trädgården hängde helt enkelt inte samman och utifrån påminde de höga gröna häckarna mig mest om svarta lådan i Mecka.

Något behövde göras men vad?
Eftersom detta rum utgjorde blickfånget från husets fönster, var det dessutom extra viktigt att göra något, som skulle se bra ut under hela året.                                                                                                      Foto trol. från 1986.
  Så vad göra? Vi kunde ju inget om trädgård eller trädgårdsanläggning.


Lite blommor hade kanske varit fint? Men hur skulle vi anlägga rabatter på detta torg och få det att se både prydligt och proportionerligt ut? Och vackert året om?
 Eftersom det gröna golvet var dåligt i hörnen och det också var alldeles för mycket av det, bestämde vi oss för att begränsa grönytan med hjälp av ytterligare en häck innanför den höga häcken. Där innanför tänkte vi oss, att vi skulle ha en riktigt fin gräsmatta! (Dit har vi ännu inte kommit.) Eftersom jag tyckte, att allting var alldeles för fyrkantigt, började jag skissa på en rund häck. Förutsättningen var, att gräsytan innanför den nya häcken skulle vara stor nog för badmintonspel, eftersom vi spelade det mycket på den tiden. När cirkeln skulle markeras på plats visade det  sig, att rummet inte var kvadratiskt och att öppningen ut mot resten av trädgården inte var centrerad  på de bortre häcklängden. Nu började ett trixande med mått, som sedan skulle följa oss i alla nya projekt. Cirkeln blev en oval och med hjälp av öppningar och krukor lyckades vi få det hela att se någorlunda vettigt ut. Och så planterade vi vår 'lilla' häck.                                                                                                     Foto från 1987. Tanken var, att vi sedan skulle kunna plantera blommor i mindre grupper mellan de båda häckarna. På så sätt skulle det inte behöva vara katastrofalt om 'rabatterna' inte skulle bli  helt lyckade.                                                                                   Foto taget från lift 1988.  När denna häck väl var planterad, såg jag också möjligheten, att bygga vidare med fler häckar i varierande höjder i resten av trädgården och därmed kunna knyta ihop den med det stora rummet men det blev en senare historia. Färdigställandet av det första rummet tog flera år att genomföra. När häcken var på plats, började vi anlägga gångar längs häckarna för att kunna gå någorlunda torrskodda genom rummet. I 'facken' mellan gångarna planterades bl.a. några överblivna häckplantor, som så småningom blev klippta sockertoppar och cylindrar och några buxbomplantor, som hann bli ordentligt förvuxna under de förlorade åren och som blev klippta i former, som passade deras växtsätt.    Nu i efterhand är jag riktigt nöjd med resultatet av denna häck.

Vi har fått en utsikt inifrån, som är tilltalande året runt (fotona nedan är tagna från vårt sovrumsfönster) och mellan häckarna har vi fått ett mindre rum med bl.a. en liten stensatt terrass med plats för en liten sittgrupp.
 
 
  

Just nu

Just nu är det vackert. Just nu. 
Har just avslutat etapp ett av buxbom- och häckklippningen med hjälp av yngste sonen.
 Dessförinnan har vi skogat och ansat.
Glesat ut. 
Rensat Siktlinjerna. Släppt in ljuset. Det viktiga ljuset. Viktigt inte enbart för att växterna ska trivas utan för att jag ska trivas. Så att jag kan se ljuset strilas i öppningarna. Att jag kan skönja ljuset längre bort genom gluggarna. Att jag kan ana vad som finns där bortom. Ana. Inte se.  
Och plötsligt var det så vackert. Så vackert, att det nästan gjorde ont. Så vackert, att jag inte ville gå in. Så vackert, att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag får uppleva detta underbara.Allt det ofärdiga försvann inför mina ögon.
Och tröttheten tynade bort. Värken i armar och fingrar sipprade ut genom alla porer och var som bortblåst. Och jag var bara tacksam och ödmjuk över vad min trädgård bjuder som tack för mina insatser.  
I morgon ska jag räfsa ihop häckklippet och sedan ska jag fira midsommar. Och förhoppningsvis blir ljuset lika vackert som idag och då ska jag försöka ta några bilder av det vackra.  
Tills dess önskar jag alla en riktigt skön midsommarhelg!

I otakt med tiden

Och var är alla trädgårdsfoton?
Sådana, som vi såg från förra året. Hur ser det ut i trädgården nu?

Ja, tyvärr är svaret, att trädgården inte alls har samma finish, som den hade förra året.

Då hade vi allt på vår sida.
En mild vinter gjorde då, att vi kunde börja röja i trädgården tidigt på våren och sedan hade vi en torr sommar. Det gjorde, att vi kunde jobba ´dygnet runt' och det i kombination med torkan, som gjorde att växtligheten  var begränsad gjorde, att vi kunde njuta frukterna av arbetet.



Som jag befarade, följdes den vedervärdiga vintern av en lika vedervärdig och kall vår och vi var redan från början på efterkälken. Och med vädret vi haft hittills, är min arbetstid i trädgården starkt begränsad, samtidigt som det växer....alldeles rysligt.
Jag kan med andra ord inte hålla jämna steg med växtligheten och är, tyvärr, ohjälpligt efter. Medan jag rensar på ett ställe växer det igen på övriga ställen och när jag kommer ut igen efter regnet, är det redan grönt igen på de rensade ställena. Dessutom har vi prioriterat, att fortsätta grovröjningen i de igenvuxna delarna.

I det här läget kunde trädgårdsarbetet vara klart roligare. Men jag stretar på och hoppas, att inte tappa allt för mycket.

Men det betyder dels, att det inte funnits så mycket som varit värt att fotografera och dels, att den tid och ork jag i fjor lade ner på trädgårdsfotograferandet i år behövts till 100% till att arbeta i trädgården. Jag har inte haft tid, att släppa arbetet för att fotografera när vädret varit gynnsamt och när jag väl tagit ledigt har ljuset varit fel eller jag har helt inte orkat, att vara kreativ eller ta de foton jag skulle vilja.
Då är det lättare att fotografera djuren, som är en nog så viktig del i min Levande trädgård, än att föreviga något jag helst inte velat se själv.

Nu är jag i alla fall en bit på väg. Trädgården är, sent omsider, åtminstone bitvis, grovrensad.



Andra delar har jag fått släppa i år. Dit hör köksträdgården, som övergått till blomsteräng.
Tillfälligtvis. Hoppas jag.

Men fortfarande är varken trädgårdsmöblerna, pyntet eller sommarblommorna och krukorna på plats. Och nu är det snart dags att börja med häckklippningen,



som kommer att hålla på till i oktober.

Jag har börjat så smått med några av de många formklippta kloten mm.

Har klippt ett tiotal av närmre hundra.....

Och jag HAR, som synes, tagit några foton.

Trädgården befinner sig just nu i en mellanperiod och många blommor är antingen utblommade eller har inte kommit igång. Tyvärr är också en hel del uppgrävt, eftersom jag skulle rensa.....



Men det kommer! Förhoppningsvis.....


En samling av de bästa fotona kommer så småningom att sammanställas på Hemsidans fotosidor

Liten goding (?) söker namn

Idag har vi röjt i ännu ett Djungelparti. Med macheta har vi slagit oss fram bland förvuxna lianer.
Lianer, som vi för många år sedan planterade på en liten pergolakonstruktion. En allt för liten konstruktion. Lianer, som övertog hela den delen av trädgården. När de efter några år hade strypt och kvävt de ursprungliga buskarna och träden, sågade vi ner dem. Och buskarna och träden de tagit kål på.
Allt var frid och fröd.

Så småningom dök det upp fröplantor. Kunde väl vara värda att låta stå kvar för ev. flytt till lämpligt ställe. Tyckte vi då.
Nu hade även dessa lianer lagt alltför många kvadratmeter under sig och jag beslutade mig för att göra processen kort med dem.

När jag grävde, slet och drog i rötterna tittade plötsligt denna lilla goding på mig med sina hasselnötssbruna ögon.


Som en blandning av 'Meckitroll' (någon som minns?) med lingul kalufs, skogsmus och räka. Och med ett grönt band om ena benet. Vingarna påminde om en mal. Om en nattfjäril. Om någon, som bar ett tält som var alldeles för stort och tungt.
Men vad var det? 
Lianerna var i alla fall Clematis vitalba, skogsclematis.
En kraftigväxande art, som kräver en hård hand. Men vi kom från en täppa, där både vi och växterna fick kämpa för att de skulle överleva. Inte kunde väl en clematis vara aggressiv?
Det var den. Men innan vi tog bort den, njöt vi under några år av en växtkraft, som vi endast drömt om.
De omgivande buskarna täcktes snabbt av en skir men frodig grönska, som kulminerade i en ljuv blomning. Buskagen var som insvepta i den mest fantastiska spindelväv. Uthuset, som invävt i en jättelik kokong. Efteråt kom fröställningarna. Nämnde jag vaniljdoften?  'Travellors' joy', Resenärens glädje, kallas den i England och jag har sett den i skogarna runt Oxford och förstår varför. Ett annat namn är 'Old Man´s Beard''. Men som trädgårdsväxt är den tyvärr allt för kraftigväxande.
Varför hittar jag inga foton på den?

Androgyn skönhet

Idag mötte jag en androgyn skönhet.

En blandning mellan sagolik älva och utomjordiskt väsen i läder och stora glasögon.

Den satt uppflugen på en avbruten bambupinne i köksträdgården och tilldrog sig oundvikligen mitt intresse.

Jag hämtade kameran och si, den satt kvar. Jag närmade mig och skulle trycka av. Men se det passade inte alls varelsen. Den försvann men i samma ögonblick som jag backade, var den tillbaka. Det upprepades ett antal gånger och jag var på väg att ge upp, när den plötsligt började visa mig ett svagt intresse.

Den satt kvar så länge, att jag hann ta några bilder men när jag försökte flytta mig för att få lite bättre ljus på vingarna och lite lugnare bakgrund, svarade den på nytt med att lämna platsen. Men nu stod jag bara kvar och snabbt var den tillbaka.

Jag sträckte försiktigt fram kameran och försökte zooma in och insekten tittade storögt in i kameran. Jag tyckte mig se ett leende.

Vad såg den? För en kort stund tillät den mig gå runt den för att hitta bra ljus och vinklar. Hela tiden kunde jag ana, att den följde mig med blicken.

När den tyckte, att jag blev för närgången flyttade den sig en liten bit men nådigt lät den mig komma efter.

Men så var den uppenbarligen trött på att posera. Den verkade grina lite illa innan den flög iväg och leendet var definitivt borta.



Och jag var trött på att vänta ut den en gång till och hoppades, att några av bilderna skulle vara bra.

Och nog hade den kvaliteter som fotomodell. Perfekt kropp och hållning. Stora ögon. Vackert leende. Gnistrande och skimrande vingar. Naturlig förmåga att hålla positionen även i svåra lägen. Kanske kunde den ha varit mera tålmodig men det räckte ju ändå.

Min kunskap om insekter är lika med noll men var det inte en Trollslända av något slag?

Modern

Låt mig presentera:

Den stolta och vakande modern till Trasselsuddarna i förra inlägget:

Ugglemor.

Fågelungar

Om eftermiddagen gick jag ut till mitt numera folkviseljuva köksland.
Det, som en gång var en prudentlig och produktiv (men mest vacker) potager men nu igenvuxet av aklejor och om inte krusmynta, så desto mer kungsmynta, nävor och trollsmultron.

Den plats, där en av trädgårdens många innevånare, en liten fasanhöna, behagat bygga sitt bo och lägga sina ägg. Denna lilla höna, som jag dagligen höviskt passerat med några vänliga ord, bevakat och för vars skull jag hållt ett öga på traktens katter, i hopp om att hon skulle belöna mig med att bli bevärdigad att bli lite delaktig i hennes lilla familj.
Idag när jag närmade mig platsen för hennes bobygge, tyckte jag mig genast ana en skillnad.

Inte stor men dock. Kameraögat fick hjälpa mig.

Och kamerans argusöga avslöjade hjärtlöst, att jag blivit snuvad på konfekten.
Redet var tomt. Honan borta.
Besviket vågade jag mig närmre. Kvar var endast resterna av äggskalen.

Är det så, de gör? Kläcker fram ungarna och sedan tar dem med någon annanstans? Eller tyckte hon, att jag trots alla mina goda intentioner kommit hennes lilla familj för nära?

Besviken och betänksam lämnade jag köksträdgården.

Men medan fasanhonan ville ha sina barn för sig själv, visade istället uggelmor stolt upp sina yngsta.

Vi har alltid haft ugglor i trädgården men när alla de gamla ihåliga almarna föll för almsjukan, var vi rädda att förlora också ugglorna. Men de stannade kvar. Och varje år har vi uggleungar.
 Hittills hade vi inte sett dem i år men väl hört deras gnällande.
 Idag var det dags. På en gren i en av pilarna satt de och tittade ner på mig.

Lilla mor satt några träd bort och bevakade det hela. Jag hann ta några kort innan ugglemor tyckte, att det kunde räcka för idag och tyst svävade iväg, varvid ungarna följde efter.
De brukar vara ganska orädda och vana vid att vi rör oss under dem, så förhoppningsvis blir det fler bilder senare.

Dagens stoltaste verkade dock koltrasthanen vara. Han hämtade mat till familjen och vid varje vända satte han sig och slog en drill innan han leverade. En skön aria om vilka fina ungar han har. Och han verkade inte ett dugg besvärad av att han samtidigt hade näbben full av mat......
Hur bar han sig åt?

En blandad bukett aklejor i en Levande trädgård.

 
  
 
 Jag vet inte någon annan art som är lika produktiv som akleja. Inte bara när det gäller att föröka sig utan att på egen hand producera så många och mångskiftande avkommor. I trädgården finns den i nästan alla färger (utom gula) från vitt över lavendel 

till klarblå

och mörkt violett.

 Från rosa

 


                

via rubinröd

 till

nästan svart.

Det finns enkla, dubbla, fransade,fyllda och 'pompon'.
Och de tycks passa in precis överallt.



Ursprungligen fanns dessutom en variant med vackert variegerade blad

men nu är de nästan alla grönbladiga.


De allra flesta finns i köksträdgården, där de under de senaste åren blandat och frösått sig utan någon som helst insyn.

                                               (Foto från 2009.)
Så när vi i fjol upptäckte dem när vi skulle rensa, fick de helt enkelt stå kvar.

Tanken var, att jag skulle välja ut och flytta de varianter jag ville ha på olika ställen. Mest attraktiva var de mörkt purpurfärgade och de 'nästansvarta', som dels skulle få bo

i 'Purpurgången'
och dels i en tänkt purpur och vit  rabatt under pilen inne i trädgården.

I höstas flyttades några till P-gången. Partiet under pilen var fortfarande inte färdiggrävt och jag hade för avsikt, att inte sätta dit något förrän jag hade fått någorlunda bukt med kirskålen. Något jag förstås inte riktigt hade karaktär att hålla. Så i våras flyttade jag dit ett antal aklejor, som jag trodde skulle vara purpur.

Men trots att majoriteten av plantorna i kökslandet var purpur, visade det sig när de flyttade plantorna nu börjar blomma, att jag inte lyckades få med en enda purpurfärgad till den nya rabatten.

Men flyttandet drabbades också av andra hinder.
När jag en dag stod ute i aklejlandet och grävde, flög plötsligt en fasanhona upp bara en halv meter från där jag tryckt ner grepen. Jag anade förstås vad som gällde och kikade försiktigt in bland plantorna. Jodå. Där fanns ett rede med 10-15 ägg.

Jag avlägsnade mig och hoppades innerligt, att jag inte skrämt bort henne för gott.
Jag hade redan tidigare sett ett övergivet rede inne i en av buxbomhäckarna men det var och förblev övergivet. Men honan kom tillbaka.

 Jag har sedan dess försiktigt rört mig i närheten. Hela tiden pratande med henne. "Hallå, tjejen! Det är bara jag, som kommer igen. ..." Och så småpratar jag hela tiden med henne, så hon kan höra var jag är och hoppas, att hon inser, att jag inte utgör något hot mot henne.  Redet som från början var urskiljbart från trädgårdsgången

har nu vuxit igen, så det är omöjligt att se, om man inte vet precis var det är. Och honan syns inte alls.

Men med kamerans hjälp kan jag ändå bekräfta att hon är kvar.

Det har nu gått 3 veckor sedan jag skrämde upp henne och jag undrar om hon fortfarande ligger på ägg eller om ungarna är kläckta. Enligt mina efterforskningar ruvar fasaner i 22-23 dagar.....

Under tiden har det förstås varit otänkbart, att rensa, gräva eller flytta plantor eller att rensa i hennes närhet.