Vulkanutbrott i Santorini 1707-1711
|
| Ur Fahlu Weckoblad, N:o 8, Lördagen den 13 Augusti 1803. |
Den 23 Mars 1707 blef man i hafsbugten af ön Santorin i Archipelagen warse något som hade utseende af en simmande klippa och troddes wara wraket af et förolyckadt skepp. Några Matroser rodde dit för at betrakta det förmenta skeppet, men blefwo ej litet förwånade då de funno at der upwäxte en klippa utur hafwets afgrund. Denna följande dagen lockade nyfikenheten många människor ut på hafwet för at se denna stora sällsamhet, och man blef nu öfwertygad om sanningen af hwad Matroserne berättat. De driftigaste försökte at stiga up på klippan; men den rörde sig ännu och wäxte synbarligen högre. Händelsen förekom en hwar än mera förunderlig derigenom, at på sidan af klippan hängde de skönaste Ostron; äfwen funnos der fina tunna pimstenar.
Twänne dagar före denna syn, hade en jordbäfning försatt Santorins Inwånare i största förskräckelse, och man fann nu at desse händelser hade sammanhang med hwarandra. Den nya ön fortfor at wäxa utan widare skakning i nejderne omkring, och man erfor ej någon widare obehaglighet intil den 4 Juni, wid hwilken tid ön war ungefärligen en half engelsk mil lång och 25 fot hög öfwer wattenytan. Wattnet blef då så hett, at fiskarne dogo, och hafwets rörelse, tämmeligen widt omkring, war ytterst häftig och wåldsam. Ouphörligen updrefwos en sådan mängd orenligheter från bottnen, at wattnet, i en krets af hela 20 mil, war grumligt och lik om färgadt.
Den 16 Juli upkommo sjutton swarta och mörka klippor ur hafsdjupet, och blefwo immerfort större. I början tycktes de wara afsöndrade från hwarandra; men efter hand förnam man at de under wattnet hängde tilsamman, och omsider förenade de sig äfwen med den redan upstegne holmen. Denna syn war högst besynnerlig, emedan den först uptäckte klippan war hel hwit, men de senast tilkomne aldeles swarta. Twänne dagar derefter kl. 4 om eftermiddagen upsteg, från den nya ön, en tjock rök, liksom från en brinnande ugn. Man hörde härwid äfwen et underjordiskt dån och brak, som gjorde Santorins Inwånare så förfärade, at de företogo sig at flygta til de längre bort belägna öar. Den 29 Juli hängde alla bergen fullkomligt tilhopa och wisade en enda ö, som började utkasta en ljus eld. Ön tilwäxte beständigt, och med dess storlek tiltog eldsprutningen. Här utbredde sig äfwen en så olidlig stank, at folket i nejden omkring antingen dånade, eller åtminstone kände en beklämd andedrägt och hade swårt at hålla sig på benen. I Augusti Månad strök en tjock rök öfwer ön Santorin och, på en tid af tre timar, förderfwade alla windrufworne, så at hela den förwäntade winskörden gick förlorad.
Den hwita delen af ön steg immerfort högre, men den swarta, som hade et förbrändt utseende, tiltog i längden och bägge förenade sig mer och mer nära. Elden hade gjordt öpningar, hwarutur den med stort buller, liksom efter lossade Kanoner, kastade förbrända stenar up i luften, hwilka ofta flögo så högt at de ej kunde följas af ögat, och nedföllo stundom 2 til 3 mil från stället. Wid slutet af Augusti månad blef stenkastningen något mera sällsynt, men i September tiltog den återigen, och i October inträffade den dagligt. Elden ledsagades altid af en stark rök, som danade en med aska blandad tjock sky, hwilket omsider föll så tjockt på hafwet och kringliggande öar, at jorden blef betäkt deraf. Än upflögo glöende askeklimpar, än glöende stenar i luften, hwilka senare wäl ej woro stora, men nedregnade i sådan myckenhet at de om nätterne uplyste de närbelägne öar. Ön hade wid denna tiden 3 Engelska mil i omkrets och stod ungefärligen 40 fot öfwer wattenytan.
Pater Goren, som i Maji Månad år 1708 uppehöll sig på Santorin, förmäler at den nya ön då war 200 fot hög, en engelsk mil lång och omkring 6 engelska mil i omkrets. Intil år 1711 tiltog den beständigt i storlek, men derefter ej widare.
Enlig hwad Plinius berättar, har ön Santorin upstigit ur hafsdjupet 237 år för Christi födelse.