Hoppa till innehållet

Harum Scarum (musikalbum)

Från Wikipedia
Harum Scarum
Soundtrack

av Elvis Presley
UtgivningUSA November 1965
Inspelat24–26 februari 1965 i RCA:s studio B (Nashville),
9 mars 1965 i MGM:s sound stage (Hollywood)
GenrePop, rock'n'roll
Längd24:14
SkivbolagRCA Victor
ProducentGene Nelson, Fred Karger
LjudteknikerBill Vandevort
Elvis Presley-kronologi
Elvis for Everyone!
(1965) 		Harum Scarum
(1965) 		Frankie and Johnny
(1966)

Harum Scarum (i vissa delar av världen Harem Holiday[1]) är det elfte soundtrackalbumet av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley, släppt av RCA Victor i såväl mono som stereo (LPM/LSP 3468) i november 1965.[2] Harum Scarum är soundtracket till filmen från 1965 med samma namn, i vilken Elvis Presley spelade huvudrollen. Låtarna till soundtracket spelades in i RCA:s studio B i Nashville i Tennessee den 24–26 februari 1965[3][4] och i MGM:s filmstudio i Hollywood i Kalifornien den 9 mars 1965.[5][4]

Albumet nådde 8:e plats på Billboard 200-listan i USA,[6][7][8] och 14:e plats på konkurrerande Cashbox lista.[9] I Storbritannien placerade sig albumet som bäst på 11:e plats på UK Albums Chart.[10] Det sålde i 300 000 exemplar i USA.[11]

Bakgrund

[redigera | redigera wikitext]

Under år 1964 hade de flesta av Elvis Presleys singlar utgjorts av återutgivna låtar och soundtracklåtar.[12] Den studio-LP som han hade spelat in sommaren 1963 hade i stället för att ges ut sammanhållet splittrats och låtarna hade portionerats ut litet här och där.[13] År 1965 lyckades Elvis samtliga tre LP-skivor nå topp 10 på Billboard 200-listan i USA.[14][6][15][16] Under de följande åren skulle ytterligare fyra av hans album nå topp 10 och han skulle erhålla många fler guldskivor för en försäljning på över en miljon dollar, men hans tid som en dominerande kraft höll snabbt på att ebba ut.[14] Årets stora hit var "Crying in the Chapel", som var en överbliven låt från His Hand in Mine-sessionen 1960.[17] Med den nådde han tredjeplatsen på singellistan i USA[18] och förstaplatsen på singellistan i Storbritannien.[19][20] Billboard rankade honom på de internationella listorna som den fjärde populäraste artisten i världen efter Beatles, Rolling Stones och Cliff Richard.[14]

Elvis Presley 1966, i samband med att han erhöll "Sigma Chi Fraternity Leadership Award".

Försäljningen av Elvis Presleys skivor var fortfarande betydande under år 1965, som ur försäljningssynpunkt fortfarande var ett bra år för honom, även om det inte var riktigt lika bra som tidigare år.[14] Ur ett artistiskt perspektiv skulle det dock kunna betraktas som en bottennotering, med filmer som sågs som de svagaste, innehållande musik som allmänt betraktades som den kanske minst intressanta som Elvis någonsin hade spelat in.[13][21] Under denna period var Elvis också mycket missnöjd med den sjunkande kvaliteten på filmerna och filmlåtarna. Han hade enligt Elvis diskograf, Ernst Jørgensen, förvandlats till något slags inhyrd arbetskraft för skivbolaget RCA Victor och managern Tom Parker, där han enligt de bindande kontrakten förväntades agera och sjunga det som serverades honom genom filmbolagen och musikförlaget Hill & Ranges kontrakterade låtskrivare.[22][23] Även om han då och då erbjöds låtar av skaplig kvalitet att spela in, försvann dessa låtar ofta i mängden.[22]

Elvis växande missnöje med hur hans karriär hade utvecklats, tog sig uttryck i att han ibland inte dök upp den första inspelningskvällen eller lämnade inspelningssessionen innan den var klar.[22] Dock återvände han i sådana fall alltid för att slutföra uppdraget och så gott han förmådde accepterade han situationen. Men den brist på inspiration som han kände, innebar att han sällan brydde sig om att repetera, att hans koncentration brast och att han blev upprörd och skämdes över det han tvingades sjunga. Elvis försökte ofta hålla stämningen uppe under inspelningarna genom att skämta, många gånger på sin egen bekostnad, och genom att förlöjliga de låtar som han var tänkt att spela in.[22] Gordon Stoker från gruppen The Jordanaires beskrev det som att låtmaterialet många gånger var så dåligt att Elvis kände att han inte kunde sjunga det[22] men att han trots detta ändå alltid försökte göra det bästa av situationen.[24]

Komposition, stil och texter

[redigera | redigera wikitext]

Harum Scarum

[redigera | redigera wikitext]
Multiinstrumantalisten Charlie McCoy, som spelade gitarr på sessionen och som menade att den ekoeffekt som inte lades till senare som tänkt, var en av orsakerna till albumets dåliga ljudkvalitet.[25]

Vid denna tid fick Elvis roller i filmer som inte passade hans personlighet och med musik som heller inte stämde med hans musikaliska ambitioner.[26] I Harum Scarum spelade han en person i Rudolph Valentino-stil som kidnappades i Mellanöstern av ett gäng lönnmördare.[27][26][28] Filmen brukar allmänt betraktas som en av Elvis sämsta och även soundtracket till filmen brukar vara en kandidat till titeln sämsta album.[29][30][31][32][24] Det faktum att sex av låtskrivartrion Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kayes låtar kom med bland albumets elva låtar, visar också att de regelbundna bidragsgivarna av filmlåtar inte kunde hålla jämna steg med efterfrågan.[33] Baum, Giant och Kaye kom att skriva hela 22 av de 64 soundtracklåtar (34 procent) som Elvis spelade in under knappt två års tid 1964–1966.[34][35]

Elvis Presleys manager, överste Tom Parker (1969) – på vars uppmaning Elvis röst kom att lyftas fram i mixningen av låtarna på albumet.

Låtarna på skivan är dessutom undermåligt mixade. På Tom Parkers order kom Elvis röst att lyftas fram och förstärkas på ett sådant sätt att musiken hamnade i bakgrunden och lät dunkel.[36] Även de låtar som var av högre kvalitet kom att hämmas av oinspirerade arrangemang och den torra och dämpade mixningen.[36][32][33] Studiomusikern på plats, Charlie McCoy, skyller den undermåliga ljudkvaliteten på avsaknaden av eko, något som skulle ha lagts till senare.[25] För att få musiken att framstå som exotisk, försökte man införa österländska toner i materialet.[36]

Inspelningarna

[redigera | redigera wikitext]

Sessionen för inspelningen av soundtracket till filmen Harum Scarum ägde rum den 24–26 februari 1965 i RCA:s studio B i Nashville,[37][4] med en uppföljningssession i MGM:s filmstudio i Hollywood i Kalifornien den 9 mars, då Elvis lade på sin sång på tre av låtarna.[5][4] Sessionen i Nashville bokades in med så kort varsel att flera av Elvis ordinarie studiomusiker var upptagna med annat. Det innebar att Charlie McCoy fick ersätta Harold Bradley på gitarr, Henry Strzelecki ersätta Bob Moore på bas och Kenny Buttrey ersätta Murrey "Buddy" Harman på trummor.[38] I övrigt hade man som vanligt Scotty Moore och Thomas "Grady" Martin på gitarr, D. J. Fontana på trummor och Floyd Cramer på piano.[37] För att ge musiken en Mellanösternkänsla fick de sällskap av Rufus Long och Ralph Strobel på flöjt och oboe.[38]

Nashville, 24 februari 1965

[redigera | redigera wikitext]

Detta var första gången på åtta månader som Elvis var i en inspelningsstudio. Det blev uppenbart för övriga deltagare på plats att Elvis var distraherad och missnöjd med materialet som han var där för att spela in.[38][27] Första nattens inspelningar den 24 februari avslutades med att han åkte hem på morgonen klockan 03.30, efter bara fyra timmars inspelningar. Då hade man hunnit avverka 38 oinspirerade tagningar av "Shake That Tambourine",[38][27] och Elvis bestämde sig för att det fick räcka och att tagningarna 24 och 38 fick fogas samman.[39][40] "Shake That Tambourine" var den första av sex låtar på albumet skrivna av låtskrivartrion Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kaye.[33][41] Det var en låt med ett tydligt beat, men i likhet med alla låtar på denna inspelning kom den färdiga mixningen inte att vara till låtens fördel.[36]

Nashville, 25 februari 1965

[redigera | redigera wikitext]
RCA:s studio B i Nashville, där Elvis spelade in låtarna till soundtracket Harum Scarum.[37][4]

Nästa dygns inspelningar, den 25 februari, inleddes klockan 20.15 och pågick till klockan 03.30 på morgonen.[38] Den första låt som spelades in var "So Close, Yet So Far (From Paradise)". Det var en dramatisk ballad skriven av Joy Byers.[36][41] Trots den undermåliga mixningen kom den i Elvis framförande att förmedla såväl tragik som melankoli.[36] De båda författarna av böcker om popmusik, Shane Brown och Mike Eder, menar båda var för sig att det är albumets överlägset bästa och enda riktigt tilltalande låt.[39][36] "My Desert Serenade" hade skrivits av Stanley J. Gelber.[41] Det var en låt med en behaglig melodi[42] i ett klichéartat försök att förmedla Orientens glamour.[36] "Wisdom of the Ages" var ännu en ballad och den andra låten skriven av Baum, Giant och Kaye.[43][41] Det var en av två låtar på sessionen som ströks ur filmen men som kom med på albumet.[36] Texten till "Tidsåldrarnas visdom" försökte tackla livets mening med rader som att tidens sand ("the sands of time") i timglaset var på väg att rinna ut.[36] "Kismet", "öde", av låtskrivarduon Sid Tepper och Roy C. Bennett,[41] var också en stillsam ballad[39] med allmänna hänsyftningar på Österlandet.[36] "Hey Little Girl" var den sista låt som spelades in under det andra inspelningsdygnet.[3] Det var Joy Byers andra bidrag[41] och det var en fartfylld låt[39] med en anstrykning av rock'n'roll.[36] Låten inleddes med ett funkigt pianoriff av Floyd Cramer, en slinga som upprepades flera gånger, där Elvis grymtade och upprepade gånger utbrast "alright" i ett försök att få låten att lyfta.[39]

Nashville, 26 februari 1965

[redigera | redigera wikitext]

Den tredje och sista inspelningsdagen, den 26 februari, inleddes med inspelningen av "Golden Coins",[38][44] som var ännu en skapelse av Baum, Giant och Kaye.[41] Det var en ballad med en lättsam melodi och ännu en gång med allmänna hänsyftningar till Österlandet.[36][39] Elvis gjorde en habil sånginsats[36] med en låt vars stick var en aning osmidigt.[39] Också "Animal Instinct" hade skrivits av Baum, Giant och Kaye.[41] I likhet med "Wisdom of the Ages" kom den inte med i den färdiga filmen.[36][39] Den var arrangerad i en funkig stil där Rufus Longs flöjtspel hade en framträdande position.[39][32] "Harem Holiday" var den tredje låten detta pass och Elvis gjorde två tagningar innan han gav upp[21] och lämnade studion och överlät åt bandet att spela in musiken till de kvarvarande "Go East Young Man" och "Mirage".[38][4]

Hollywood, 9 mars 1965

[redigera | redigera wikitext]
Låtarna på albumet var inspelade till Metro-Goldwyn-Mayer-filmen Harum Scarum.[4]

Den 9 mars 1965 lade Elvis på sin sång på tre låtar i Metro-Goldwyn-Mayer:s filmstudio i Hollywood i Kalifornien.[38][4] Man hade då avlägsnat Elvis ursprungliga sång från den andra tagningen av "Harem Holiday" den 26 februari.[44] "Harem Holiday" hade skrivits av Peter Andreoli och Vince Poncia,[42][41] och den kom att inleda albumet liksom att ge namn åt såväl detta som filmen i många andra länder utanför USA.[1][42] Detta var ännu en låt där man försökte skapa en känsla av Mellanösterns lockelse.[36] Shane Brown skriver att Elvis och bandet är så i otakt i inledningen av låten att det låter som om de framför den i olika tonarter, och han menar att det kan vara den sämsta inledningslåten på någon av Elvis LP-skivor under hela dennes karriär.[42][32] Nästa låt som Elvis lade på sin sång på var "Mirage", "hägring"[5] – ännu en Baum, Giant och Kaye-låt.[41] Detta var ytterligare en ballad med referenser till Österlandet.[36] Låten hade ett utmanande stick som Elvis engagerade sig i, medan texten var mer förutsägbar.[39] Den sista låt som Elvis lade på sin sång på, var den sjätte Baum, Giant och Kaye-kompositionen, "Go East Young Man".[5][41] Även denna ballad hade en Mellanösternkänsla.[36] Elvis lät mer engagerad i låten än vad han hade varit i flera andra, och under refrängerna harmonierade bakgrundssången väl med musiken.[39]

Utgivning och marknadsföring

[redigera | redigera wikitext]

Ingen singel släpptes från Harum Scarum. Varken Elvis eller hans manager Tom Parker ansåg att filmen innehöll någon låt som skulle utgöra en lämplig singel.[11] De valde i stället att ge ut ytterligare en låt från den föregående filmen Girl Happy – nämligen "Puppet on a String", som man parade med den fem år gamla "Wooden Heart" (som tidigare varit en stor hit i Europa[45][46][47]) från G.I. Blues.[11][48] Singeln nådde 14:e plats i USA[49] och sålde i över 500 000 exemplar[50] och lyckades därmed bättre än "Do the Clam", den föregående singeln från samma film.[11][51]

Albumets placeringar

[redigera | redigera wikitext]

Albumet gick in på plats 122 på albumlistan Billboard Top LP's i USA den 13 november 1965.[7][52] Efter 8 veckor på listan, den 1 januari 1966, nådde det 8:e plats där det stannade under två på varandra följande veckor,[53][54] en position som blev dess högsta[55][56][11] under de totalt 23 veckor som det låg på listan.[6][7][8] På Cash Box noterades albumet första gången den 13 november 1965 på plats 76 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden listade 100 album.[9][57] Efter sex veckor på listan, den 18 december 1965, nådde det plats 14[58] där det stannade i tre veckor.[9] Det blev albumets högsta position under de 19 veckor det låg på listan.[9] I Storbritannien nådde albumet 11:e plats på albumlistan UK Albums Chart.[10]

Senare utgåvor av albumet

[redigera | redigera wikitext]

I delar av Europa och delar av övriga världen utkom albumet under namnet Harem Holiday i stället för Harum Scarum.[59][1] I februari 1993 gavs albumet ut på cd i Double Features-serien som ett dubbelalbum tillsammans med Girl Happy.[60][61] Och i november 2003 gavs albumet ut på Follow That Dream-etiketten i en utökad cd-utgåva med många alternativtagningar av låtarna.[62][63]

Mottagande

[redigera | redigera wikitext]
 Professionella recensioner
Publikation Betyg
Allmusic [64]
Record Mirror [65]
MusicHound Rock [66]
Encyclopedia of Popular Music [67]
New Rolling Stone Record Guide [68]
The Rough Guide to Elvis [25]
Den amerikanske musikkritikern Stephen Thomas Erlewine, som ansåg att albumet saknade substans och att det kan ses som den punkt där Elvis närmade sig botten i sin karriär.[64]

Albumet fick överlag dåliga recensioner. Den amerikanske musikkritikern och musikjournalisten Stephen Thomas Erlewine, skrivande för Allmusic, menade att det är svårt att inte betrakta såväl filmen som albumet Harum Scarum från 1965 som något annat än den punkt i Elvis karriär då denne sjönk ner i botten. Han ansåg att de få ljuspunkterna alla är tidstypisk kitsch och att albumet saknar substans. Detta accentueras enligt Erlewine av att man inte förmådde att hitta en enda låt som var bra nog för att ge ut på singel.[64] Författaren till böcker om musik, Paul Simpson, ansåg att med tanke på det absurda med vissa av låtarna var det anmärkningsvärt att Elvis ännu inte hade gett upp helt och hållet, utan fortfarande höll masken.[69] Och chefredaktören för Billboard, Steve Knopper, menade att man gör bäst i att undvika albumet.[66]

Men flera musiktidskrifter gav ändå välvilliga recensioner. I Billboard Magazine trodde man att det skulle bli en storsäljare och att den svängiga "Shake That Tambourine" eller den rockiga "Hey Little Girl" vore möjliga att ge ut på singel.[70] Cashbox Magazine ansåg att Amerikas främste manlige sångare, hade givit ut en medryckande samling låtar som skulle resultera i betydande försäljning. Man menade att "Harem Holiday" och "Kismet" tillhörde albumets bästa låtar.[71] Och de båda brittiska musikjournalisterna Norman Jopling och Peter Jones, skrivande för musiktidskriften Record Mirror, menade att "den generella standarden [på albumets låtar] är bättre än på de flesta av hans filmalbum."[en 1][65] De ansåg att "Shake That Tambourine" och "Mirage" var albumets bästa låtar, men att det med sin orientaliska ton rent generellt var tilltalande.[65]

Försäljning

[redigera | redigera wikitext]

Albumet Harum Scarum sålde i 300 000 exemplar i USA.[11]

Låtlistor

[redigera | redigera wikitext]

Harum Scarum

1965, originalutgåva

[redigera | redigera wikitext]
Sida 1[41]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[2] Längd
1. Harem Holiday  Peter Andreoli, Vince Poncia26 februari 1965 (track)
9 mars 1965 (vocal)		 2:18
2. My Desert Serenade  Stanley J. Gelber25–26 februari 1965 1:47
3. Go East – Young Man  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 (track)
9 mars 1965 (vocal)		 2:16
4. Mirage  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 (track)
9 mars 1965 (vocal)		 2:25
5. Kismet  Sid Tepper, Roy C. Bennett25–26 februari 1965 2:08
6. Shake That Tambourine  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye24–25 februari 1965 2:02
Sida 2[41]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[2] Längd
1. Hey Little Girl  Joy Byers25–26 februari 1965 2:15
2. Golden Coins  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 1:54
3. So Close, Yet So Far (From Paradise)  Joy Byers25–26 februari 1965 3:01
4. Animal Instinct (bonuslåt)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 2:13
5. Wisdom of the Ages (bonuslåt)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye25–26 februari 1965 1:55
Total längd:
 24:14

2003, Follow That Dream-utgåva

[redigera | redigera wikitext]

Cd 1[72][62]

         Side 1
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[63] Längd
1. Harem Holiday  Peter Andreoli, Vince Poncia26 februari 1965 (track)
9 mars 1965 (vocal)		 2:19
2. My Desert Serenade  Stanley J. Gelber25–26 februari 1965 1:49
3. Go East – Young Man  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 (track)
9 mars 1965 (vocal)		 2:30
4. Mirage  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 (track)
9 mars 1965 (vocal)		 2:28
5. Kismet  Sid Tepper, Roy C. Bennett25–26 februari 1965 2:11
6. Shake That Tambourine

Side 2  		Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye24–25 februari 1965 2:05
7. Hey Little Girl  Joy Byers25–26 februari 1965 2:17
8. Golden Coins  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 1:57
9. So Close, Yet So Far (From Paradise)
Bonus Songs  		Joy Byers25–26 februari 1965 3:04
10. Animal Instinct  Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 2:14
11. Wisdom of the Ages

New Bonus Songs  		Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye25–26 februari 1965 1:58
12. My Desert Serenade (take 7)Stanley J. Gelber25–26 februari 1965 2:15
13. Hey Little Girl (takes 1–2)Joy Byers25–26 februari 1965 2:56
14. Shake That Tambourine (takes 7–8)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye24–25 februari 1965 2:38
15. Golden Coins (takes 3–4)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 2:19
16. Kismet (takes 1–2)Sid Tepper, Roy C. Bennett25–26 februari 1965 2:42
17. Animal Instinct (takes 1, 3–4)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 5:17
18. So Close, Yet So Far (From Paradise) (take 1)Joy Byers25–26 februari 1965 3:26
19. Shake That Tambourine (takes 10, 16)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye24–25 februari 1965 3:04
20. Hey Little Girl (takes 1–2)Joy Byers25–26 februari 1965 2:40
21. My Desert Serenade (takes 2–3)Stanley J. Gelber25–26 februari 1965 2:13
22. Golden Coins (takes 7–8)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye26 februari 1965 2:23
23. Harem Holiday (takes 1–2)Peter Andreoli, Vince Poncia26 februari 1965 3:18
24. Wisdom of the Ages (take 3)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye25–26 februari 1965 2:04
25. Shake That Tambourine (takes 18–21)Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye24–25 februari 1965 3:11
Total längd:
 65:18[72]

Medverkande

[redigera | redigera wikitext]

Uppgifterna är hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen och avser inspelningar gjorda i RCA:s studio B i Nashville i Tennessee den 24–26 februari 1965[3][4] och i MGM:s sound stage i Hollywood i Kalifornien den 9 mars 1965.[5][4]

Den Steinway & Sons-flygel i RCA:s studio B som Floyd Cramer spelade på under sessionen.[37][39]
  • Elvis Presley – sång
  • Scotty Moore – gitarr
  • Thomas "Grady" Martin – gitarr
  • Charlie McCoy – gitarr
  • Henry Strzelecki – bas
  • D. J. Fontana – trummor
  • Kenneth Buttrey – trummor
  • Floyd Cramer – piano
  • Hoyt Hawkins (?) – tamburin
  • Gene Nelson (?) – congas
  • Rufus Long – flöjt
  • Ralph Strobel – oboe
  • The Jordanaires: Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins, Ray Walker – bakgrundssång
  • Fred Karger – producent för MGM
  • Gene Nelson – producent för MGM
  • Bill Vandevort – ljudtekniker

Topplistor

[redigera | redigera wikitext]

Veckolistor

[redigera | redigera wikitext]
Veckolistor med topplaceringar för
Harum Scarum (1965)
Lista (1965) Högsta
position
Storbritannien (UK Albums Chart)[10] 11
USA Cash Box Top 100 Albums[9] 14
USA (Billboard 200)[6][7][8] 8

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c] Cotten 1987, sid. 148.
  2. ^ [a b c] Flynn 2024, Discography (1960s): Harum Scarum (LP).
  3. ^ [a b c] Flynn 2024, Recording Sessions 1963–1966: February 25 1965.
  4. ^ [a b c d e f g h i j] Jorgensen 1998, sid. 194.
  5. ^ [a b c d e] Flynn 2024, Recording Sessions 1963–1966: March 9 1965.
  6. ^ [a b c d] Billboard, Harum Scarum #8.
  7. ^ [a b c d] Whitburn 2001, sid. 692.
  8. ^ [a b c] Worth & Tamerius 1988, sid. 538.
  9. ^ [a b c d e] Hoffmann, Albert & Hoffmann 1988, sid. 296.
  10. ^ [a b c] Official Charts, Official Albums Chart: Harem Holiday #11.
  11. ^ [a b c d e f] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 211.
  12. ^ Eder 2013, sid. 29.
  13. ^ [a b] Eder 2013, sid. 30.
  14. ^ [a b c d] Coryton & Murrells 1990, sid. 132.
  15. ^ Billboard, Elvis for Everyone! #10.
  16. ^ Billboard, Girl Happy #8.
  17. ^ Eder 2013, sid. 179–180.
  18. ^ Billboard, Crying in the Chapel #3.
  19. ^ Official Charts, Crying in the Chapel #1.
  20. ^ Coryton & Murrells 1990, sid. 115.
  21. ^ [a b] Neibaur 2014, sid. 181.
  22. ^ [a b c d e] Jorgensen 1998, sid. 201.
  23. ^ Neibaur 2014, sid. 185.
  24. ^ [a b] Jeansonne, Luhrssen & Sokolovic 2011, sid. 171.
  25. ^ [a b c] Simpson 2004, sid. 128.
  26. ^ [a b] Eder 2013, sid. 177.
  27. ^ [a b c] Nash 2010, sid. 405.
  28. ^ Leigh 2017, sid. 183.
  29. ^ Cotten 1987, sid. 114.
  30. ^ Cotten 1987, sid. 120.
  31. ^ Nash 2010, sid. 408–409.
  32. ^ [a b c d] Brown 2017, sid. 389.
  33. ^ [a b c] Brown 2017, sid. 203.
  34. ^ Jorgensen 1998, sid. 199.
  35. ^ Jorgensen 1998, sid. 191–197.
  36. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] Eder 2013, sid. 168.
  37. ^ [a b c d] Flynn 2024, Recording Sessions 1963–1966: February 24–26 1965.
  38. ^ [a b c d e f g h] Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 203.
  39. ^ [a b c d e f g h i j k l] Brown 2017, sid. 202.
  40. ^ Flynn 2024, Recording Sessions 1963–1966: February 24 1965.
  41. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Discogs, Harum Scarum, US (1965).
  42. ^ [a b c d] Brown 2017, sid. 201.
  43. ^ Brown 2017, sid. 202–203.
  44. ^ [a b] Flynn 2024, Recording Sessions 1963–1966: February 26 1965.
  45. ^ Hopkins 2007, sid. 201.
  46. ^ Hopkins 2007, sid. 162.
  47. ^ Connolly 2017, sid. 161.
  48. ^ Cotten 1987, sid. 124.
  49. ^ Billboard, Puppet on a String #14.
  50. ^ RIAA, Puppet on a String.
  51. ^ Billboard, Do the Clam #21.
  52. ^ Billboard Magazine, Billboard Top LP's, November 13, 1965, s. 32.
  53. ^ Billboard Magazine, Top LP’s, January 1, 1966, s. 19.
  54. ^ Billboard Magazine, Top LP’s, January 8, 1966, s. 20.
  55. ^ AllMusic 2012, Awards.
  56. ^ Rees 1991, sid. 403.
  57. ^ Cashbox, Top 100 Albums, November 13, 1965, s. 51.
  58. ^ Cashbox, Top 100 Albums December 18, 1965, s. 21.
  59. ^ Discogs, Harem Holiday, UK (1966).
  60. ^ Discogs, Double Features – Harum Scarum and Girl Happy, US (1993).
  61. ^ & Flynn 2024, Discography (1990–1995): Harum Scarum and Girl Happy (CD) (1993).
  62. ^ [a b] Discogs, Harum Scarum, Follow That Dream Records (2003).
  63. ^ [a b] Flynn 2024, FTD Discography (1999–2003): Harum Scarum (CD) 2003.
  64. ^ [a b c] Erlewine, Harum Scarum.
  65. ^ [a b c d] Jopling & Jones 1966, sid. 10.
  66. ^ [a b] Knopper 1999, sid. 892.
  67. ^ Larkin, Colin 2006, sid. 630.
  68. ^ Marsh 1983, sid. 395.
  69. ^ Simpson 2004, sid. 127–128.
  70. ^ Billboard Magazine, Album Reviews: Harum Scarum, November 13, 1965, s. 72.
  71. ^ Cashbox, Album Reviews, Pop Picks, Harum Scarum, November 6, 1965, s. 30.
  72. ^ [a b] Krueger, Harum Scarum (FTD).

Citat på engelska

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ "the general standard is better than most of his film albums."[65]

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Harum_Scarum_(musikalbum)&oldid=56440338”