KULTURESSÄ. Jag skriver dessa rader från en utgrävd bunker 1800 meter från de främre ryska styrkorna sydöst om den strategiskt viktiga staden Pokrovsk. Vid den här fronten, där ett av krigets våldsammaste slag äger rum, går det sju ryska soldater på en ukrainsk.
Det tunga artilleriet dånar fortfarande oavbrutet. Efter sex längre resor och sammanlagt nästan tolv månader längs den ukrainska östfronten har kroppen vant sig vid att kriget är en kaskad av krevader i olika tonarter som lägrar jorden timme efter timme dygnet runt.
Skillnaden nu är att luften är än mer mättad av allehanda fjärrstyrda attackdrönare. När kamikazedrönarna sveper ner hörs ett envist visslande ljud som får blodet att isa mer än svischandet som förebådar nedslag från tyngre artilleri.
Vittnesmålen från soldaterna och befälhavarna är samstämmiga: drönarna orsakar cirka 80 procent av de ryska förlusterna.
På frågan om inte även det omvända gäller, eftersom Ryssland omvandlat bröd- och traktorfabriker till krigsfabriker och massproduktion av drönare, svarar de antingen med en axelryckning eller ett motvilligt ”kanske det”.
Medan fotografen Eddy van Wessel, som jag rest med längs krigsfronten sedan 2022, samtalar med fyra ukrainska soldater läser jag om gamla anteckningar från när Avdiivka, 40 kilometer sydöst om Pokrovsk, föll i början av året efter massiva ryska attacker. En industristad som hade varit i skottlinjen sedan ryskstödda separatister ockuperade stora delar av regionen Donbas i östra Ukraina 2014/2015 och som sågs som en viktig symbol för ukrainsk stolthet och motstånd.
Ingen av de stridande parterna hade haft ett betydande genombrott på över ett år. Avdiivka blev den första staden som erövrades av ryssarna efter ”köttkvarnen” Bachmut, där krigets brutalaste slag hade utspelats med många tiotusentals döda.
1000 dagar efter att Ryssland startade sitt invasionskrig är Ukraina mer sårbart än någonsin. Efter Avdiivkas fall i februari har den ryska armén avancerat betydligt snabbare än den gjorde under hela 2023 och befinner sig nu bara fem, sex kilometer utanför Pokrovsk, som är det logistiska navet för motorvägar och järnvägar och centralt för ukrainarna att flytta trupper och utrustning över södra Donbas.
Mängder av städer och byar i regionen har förlorats till de ryska styrkorna. Kriget är inte längre ett rent utmattningskrig.
Veckorna innan det amerikanska presidentvalet intensifierade Ryssland sina attacker. Inför en eventuell vapenvila vill Kreml säkra så mycket territorium som det kan. Att Ryssland förlorar 1500 soldater om dagen tycks bekomma Putin lika lite som det bekom Stalin att offra en miljon ryssar i slaget om Stalingrad.
De är upptagna med att döda så många ryssar som möjligt
Ingen av de fyra soldaterna i bunkern visar större intresse för Donald Trumps Ukrainapolitik. Eller att de ukrainska stridsleden är utarmade, att uppemot 100 000 ukrainska soldater har deserterat eller att landsmän som är skyldiga att delta i kriget gör allt för att slippa fronten. De är upptagna med att döda så många ryssar som möjligt även om de inser att de snart måste retirera till ännu en ny försvarsställning längre bak.
Och hålla sig varma. Ty den ukrainska krigsfronten i november är fortfarande densamma: Sammetssvart natthimmel och sönderfluten jord, kalla hårda vindar och en plötslig skarp förvinterfrost som får gyttjan att hårdna under natten. Lager av frusen lera klänger sig på vägar, fordon och soldatkängor. Vinden kryper in under kläderna, luften är så isig att kylan kryper ner i lungorna och stryper rörelserna.
Hela, vidsträckta åkrar av svarta, förtvinade solrosfält väcker känslan av att se ett helt samhälles nedbrutna, tillintetgjorda människor.
Under nätterna flammar mynningselden över himlen. Och så eldhavet när missilerna och raketerna når sina mål, och det djupa mullret som sprider sig i kvardröjande vågor innan de drunknar i nästa laddning som kreverar. Den metalliska, fräna lukten från explosionerna, granatskärvornas visslande och sjungande, smattret från fallande tegelstenar, dånet från raserade väggar och cementblock, braket från plåtstycken som slår i marken, vinden som viner genom förstörda skolor och lägenheter, knastrandet från allt som fattar eld och så drönarnas stress- och ångestframkallande surrande… Krig är så mycket ljud.
I början blir människan förskräckt över krigets trumeld, sen blir hon förvånad av krigets kraft och brutalitet, sen förbittrad när skolorna, sjukhusen, lekplatserna, teatrarna, kulturminnesmärkena och bostadskvarteren sprängs och el och vatten och sanitet upphör och hennes hus klyvs itu och hennes far, mor, bror, syster, hustru eller hennes barn dör eller invalidiseras och sen… Ja, snart blir hon likgiltig eftersom bristen blivit till en vana, skräcken och döden likaså, allting blir liksom uddlöst och det är ett lotteri om hon lever eller dör. Och hon orkar längre inte bry sig, men när det väl händer – att hon tänker att det nog borde ha varit värt att bry sig om sitt liv – så är det redan för sent. För hon är redan utspridd i tusen stycken i gräset, över den granatärrade gatan, över de splittertatuerade husfasaderna och i aprikosträden som – om de överlevt – dignar av frukt om somrarna.
Nej, när kriget har blivit en vana bländas människan inte längre av fenomenens våldsamhet. Alltfler vid fronten går omkring med ögon som om de inte längre hoppas att komma levande härifrån. Hur beskriva den blicken? Ögon tomma på hopp? Tomma på livsbegär? Likgiltiga ögon som inte rymmer rädsla, och därmed heller ingen glädje. Livet, snarare skrattet, har försvunnit ur ögonen.
Under den här resan liksom vid våra tidigare utspelar sig ungefär samma scener när en vapenkamrat just har dödats:
– Han också.
– Kriget tar de bästa.
– Är det dags så är det dags.
Huvuden hänger ett tag. Snart återgår de till sina sysslor. Förbereder maten, inspekterar vapnen, studerar spaningsdrönarnas bilder på IPaden. Emellanåt kollar någon in sin mobil, skriver meddelanden till sin käraste eller till sina föräldrar och vänner eller försöker sova en stund innan nästa attack ska avvärjas.
Att en död inte väcker större känslor
Jag har sett det tidigare, i andra krig, i Irak, Syrien, Kosovo. Ändå infinner sig alltid samma förundran över att en död inte väcker större känslor, mer dramatiska reaktioner. För när en människa dör saktar tiden ner. Men vid krigsfronten har tiden avtagit för länge sedan.
Tiden tycks även ha tynat i alla de grå, slitna gruvsamhällen omgivna av enorma platåer av slagghögar och svarta kullar formade av kolrester, kallade ”Donbasbergen”. I ett platt landskap vars gruvarbetare framhölls som den sovjetiska manlighetens skönhetsideal.
Och så byar och småstäder folk en gång hade flyttat till för den friska luftens skull, för de fiskrika floderna och naturens skönhet. Sviatohirsk, Myrnohrad, Toretsk, Niu-York, Chasiv Yar, Terny, Bohorodychna, Dolyna, Dovhenke, Kamianka, Sulyvhivka, Lyptsi, Makarivka, Marinka…
Samhällen som för sina invånare bär på hundratals år av levnadshistorier och är en katalog av kollektiva ansträngningar och minnen, av drömmar, längtan och passioner – och för all del även sorger – är för besökaren namn på förödelse och död.
Parker utan barnfötter, torg utan fåglar, kyrkor utan bedjande
Av byar som innan kriget var ryggraden i östra Ukrainas jordbruksstäpp återstår bara krigets rester och spår: Gator utan ljus och rörelse, bostäder utan väggar, fönster, tak och röster, caféer utan gäster och skratt, parker utan barnfötter, torg utan fåglar, kyrkor utan bedjande, fotbollsplaner utan spelare.
De sluttande fälten som bönderna planterade med potatis, solrosor och vete är täckta av landminor, begravningsplatserna och skogarna likaså. Ekskogar är nu bara stubbar, avbrutna stammar och uppriven jord. Döda träd och fallna kraftledningar. Och överallt utbrunna eller söndersprängda pansarfordon, stridsvagnar, personbilar, skolbussar skördetröskor och annan jordbruksutrustning.
Själva Pokrovsk håller snabbt på att bli en annan stad. Liksom många andra städer och byar vi har varit i. Fram tills några månader in på det här året var staden en plats av relativ säkerhet.
Nu en spökstad. Snart en ruinhög.
Vid krigsfronten har allt fått en annan form. Kriget har ritat om topografin. Marken, vägarna, lekplatserna, infrastrukturen, jordbruksfälten och ängarna… det är svårt att skilja mellan kratrar, allt det smulade, sargade, svedda och rivna från den naturliga terrängen.
Man reagerar inte längre, ödeläggelsen ingår numera i landskapet. De gånger vi åker in i samhällen bortom fronten betraktar jag oskadda kvarter, lekplatser och butiker med förvåning.
Hur länge kommer kriget pågå? Hur omfattande förstörelse? Hur mycket liv kommer inte levas – bara genomlevas? Hur mycket död? Hur många förlorade generationer? Hur mycket lagrat hat kommer nedärvas gentemot grannen?
Människan minns, men minns naturen? Tanken kan förefalla absurd, för även om naturen kan bevara det kan den väl inte ha ett minne? Någon gång i framtiden kommer somliga av dessa slagfält att utplånas av naturen. En del kommer överlagras av gungor och klätterställningar och välklippta fotbollsplaner och ankdammar i små samhällen med långsamheten och tristessen som naturlag; strax under prydliga villakvarter med prunkande innergårdar och varsamt ansade häckar och ombonade kaféer och små butiker med ett brett sortiment av aprikos- och plommonmarmelad och välpaketerade ekologiska varor från de omgivande bördiga markerna ska den ligga vilande – förödelsen.
Åter andra ska förvandlas till historia och upphöjas till turistmål. Längs snitslade stigar ska minnesmärken resas, informationshäften med kompletta kartor produceras. Människor ska vandra runt i arrangerade gruppturer i dessa tysta, ömsom platta, ömsom böljande vidsträckta landskap som försett världen med vete, solros- och majsolja och krigsturista i mjuka promenadskor, med pilförsedda kartor, vin och picknickkorgar och strategiskt utplacerade papperskorgar. Och få till sig berättelser, kanske av barnen eller barnbarnen till de som nu hukar i skyttegravarna och dör eller överlever.
Som det heter i Sara Teasdales dikt ”There will come soft rains”, publicerad efter början av den tyska våroffensiven 1918 i det första världskriget.
There will come soft rains and the smell of the ground,
And swallows circling with their shimmering sound;
And frogs in the pools singing at night,
And wild plum trees in tremulous white,
Robins will wear their feathery fire
Whistling their whims on a low fence-wire;
And not one will know of the war, not one
Will care at last when it is done.
Not one would mind, neither bird nor tree
If mankind perished utterly;
And Spring herself, when she woke at dawn,
Would scarcely know that we were gone.
Av Mustafa Can
Mustafa Can är författare och journalist.
Eddy Van Wessel är prisbelönt frilansfotograf.