I fredags somnade min älskade lilla Daniel in kl.09.10.
Hans lilla hjärta och lungor orkade inte mer.Trösten för mig är att både jag och hans systrar fanns vid hans sida hela tiden och att jag fick hålla hans lilla hand i min.Vi har levt så tajt inpå varandra och genom varandra genom alla år,så det känns som om jag är utan identitet nu.Vill bara tala om varför jag inte varit på bloggen det sista,men jag kommer säkert att kika in till er för att skingra tankarna och få tiden att gå även om jag inte lämnar några spår.
En liten dikt om mina tankar och känslor.
Min älskade Daniel
jag miste dig
du kommer aldrig åter.
Mitt hjärta brister och jag gråter.
Den enda tröst jag ser är att
min Daniel inte lider mer.
Mamma
